Paus för ett allvarligt meddelande för en gångs skull

Vi lägger den här bloggens normala flams åt sidan en stund. Häng med ändå så är ni snälla.

Ni som har följt med från början på den här bloggen kommer ihåg att jag för några månader sen berättade om Sophie som fick bröstcancer när hennes son bara var några månader gammal. Hon förlorade kampen mot cancern i fredags, 27 år gammal. Hon efterlämnar sin son Julian som inte ens fyllt två ännu och maken Rasmus som hon gifte sig med bara en månad innan hon gick bort.

Sophie hade en blogg där hon skrev om sin cancer, men sedan mitten av april var hon för sjuk för att kunna uppdatera den. Hennes läsare har kunde följa hennes sista tid på hennes svägerska Daniellas blogg. Sedan Sophies bortgång bloggar Rasmus om sin och Julians vardag på hennes gamla blogg.

Som jag berättade i mitt förra inlägg har Danni startat en insamling i Sophies namn hos Cancerfonden. Ni hittar insamlingen här. Insamlingens mål är 50000 kr och i skrivande stund har drygt 25000 kr samlats in.

När maken diagnostiserades med cancer var jag gravid i vecka 33. Diagnosen var en chock för oss alla, men för mig kretsade tankarna mest kring rädslan för risken att vår dotter skulle växa upp utan sin pappa eller att maken aldrig skulle få lära känna vår fantastiska dotter. Naturligtvis var jag rädd och ledsen för min egen skull också, att bli ensam, att förlora den person jag har planerat att spendera resten av sitt liv med. Man blir ju förbannad när någon eller något kommer och försöker ändra på ens planer utan att fråga. Men jag själv var sekundär till rädslan och sorgen över vad maken och dottern riskerade att förlora. Det jag var allra mest rädd för när maken blev sjuk är nu verklighet för Rasmus och Julian, de måste leva resten av sitt liv utan Sophie.

Cancer kommer att drabba dig också. En av tre svenskar kommer att få cancer förr eller senare. Tycker du att det låter som rätt ok odds? 67% chans att inte drabbas. Då har du fel, för i princip 100% av oss drabbas av cancer. Någon av dina nära och kära kommer att tillhöra de där 33 procenten. Nu är oddsen inte så goda längre, eller hur?

Nu återvänder vi till den här bloggens normala protokoll. Det betyder inte att du ska gå och kolla på tv nu, jag är inte klar än, det betyder bara att jag ska förklara litegrann i klartext för dem som inte fattat the message ännu. Trodde du att jag sitter och skriver detta bara för att du ska ha något att läsa? Så är det faktiskt inte – inte idag i alla fall – det är meningen att du ska klicka på länken och donera till cancerforskningen.

Jaha, du MISSADE länken?! Jag hjälper till, här kommer den igen klicka här. Du kan donera genom att skicka ett SMS. Sånna skickar du väl säker femtio gånger om dagen så du hinner kanske med ett till va? Om någon annan cancer än bröstcancer ligger dig “närmare om hjärtat” hittar du en rad olika sätt att hjälpa cancerforskningen på Cancerfondens hemsida.

Är det så att du är dig själv närmast och det här känns inte så viktigt för dig just nu? Det är ju så att du donerar ju egentligen inte till Sophie eller hennes familj, du donerar ju till dig själv och dina närmaste, du kommer också att drabbas förr eller senare.

Du hinner inte just nu? Nähä, ska du kolla på friidrotten? När ska du göra det då? Imorgon? Eller om 10-20 år när du själv drabbas av cancer? Då kan jag berätta att då är det försent. Om du vill hjälpa dig själv när du, eller någon i din närhet, blir sjuk senare i livet så är det idag du ska donera. När du blir sjuk är det forskning som hände för 10, 20, 30 år sen som kommer att hjälpa dig. Så det gäller att ligga steget före om du ska ha någon nytta av din egen donation.

Every little helps, så om du inte har flera hundra eller tusen att ge så är 50 kr himla bra också om många donerar. Matte ni vet.

Åsså avslutar vi med länkarna igen – Sophies insamling och andra sätt att hjälpa Cancerforskningen.