Ett valuta-för-pengarna-gips

NU är det synd om mig.

Jag har dock fått en tröst-råtta av gullefjunet.

Nu hoppas jag bara att maken inser att jag borde få spagetti och köttfärssås som tröstmiddag.

Fast jag känner redan att det här gipset nog är lite onödigt.

De såg nämligen inga frakturer. Så då tänkte jag gå hem, men då tyckte läkaren att vi skulle gipsa ändå för säkerhets skull eftersom det gjorde ont när han tryckte på båtbenet.

Han sa att det kanske bara är en stukning men om det är en spricka i båtbenet som inte alltid syns på röntgen kan det läka ihop dåligt om jag rör på handen. Så han tyckte att vi skulle gipsa i två veckor så skulle jag få komma tillbaka för en ny röntgen och om det är en spricka skulle den synas bättre då eller så får jag ta bort gipset om det visar sig bara vara en stukning.

Det där lät ju rimligt tyckte jag. Vem bråkar med läkare liksom och man vill ju inte ha en dåligt ihop-läkt spricka i handen.

Men nu har jag haft gips i några timmar och börjar redan undra om det här verkligen var nödvändigt. Dessutom gör det mer ont nu än före gipsningen. Det är väldigt bökigt att vara gipsad har jag upptäckt.

Jag tror att han bara tröst-gipsade mig. Typ som att han tyckte att jag borde få nått för de 400 kr jag betalt i avgift så då gav han mig ett gips. Jag är dock inte den typen av kund som behöver ta hem grejor – jag hade ju fått en röntgen och det tyckte jag var bra valuta för 400 riksdaler så det skulle faktiskt ha kunnat räcka med det.

Eller så gipsade han mig som kompensation för att jag fått vänta i flera timmar. Men det var också okej. Jag tycker att det är betryggande att vårdpersonalen ägnar sig åt folk som är värre däran än mig på akuten. Så att jag vet att om jag kommer dit och är döende så behöver jag inte vänta för att någon har brutit armen.

Jag hade dessutom underhållning i nästan en halvtimme när jag låg och tittade på hur sänggrannen letade sin mobiltelefon som inte var där. Han engagerade fyra stycken ur personalen att lyfta på samma madrass. Jag såg redan första gången att mobilen inte var under madrassen och det fanns ingenting annat som mobilen kunde ha hamnat bakom. Mobilen var inte där. “Sluta leta, du har säkert glömt den i bilen” låg jag och tänkte.

Eller om läkaren inte tröst-gipsade mig så gipsade han säkert för att uppnå någon gipskvot de har. Det ser kanske bättre ut i statistiken om de gör ett visst antal gipsningar. Han som tappat bort telefonen hade också ramlat och röntgat handen/armen och han fick inget gips så de var kanske tvungen att kasta in ett gips för att uppnå dagens gipskvot.

Nu hoppas och räknar jag med att få bli av med gipset vid återbesöket om två veckor. Då tycker jag att det räcker.