Sitter på akuten och väntar på röntgen. Helt avskuren från omvärlden var jag för jag glömde telefonen i bilen när maken skjutsade hit mig. Fick ett kort panikanfall när jag märkte att jag glömt telefonen. “Hur ska jag nu kunna checka in på akuten på Facebook så att alla vet att jag är här och kan skicka mig virtuella styrkekramar?” tänkte jag.
Panikanfallet gick dock över fort. När jag märkte att telefonen var borta var den ju redan i Täby så det fanns ju inget jag kunde göra åt saken i alla fall. Kom på att det var ganska skönt. Internet tar ju inte vägen någonstans, det finns ju kvar i eftermiddag. Ingen kunde ringa och störa mig. Å styrkekramar över eventuellt brutna handleder och förkylningar tycker jag ju är jävligt löjliga i alla fall.
Då helt plötsligt när jag sitter och läser tidningen i godan ro dyker maken upp för att ge mig telefonen! Inne på akuten, jag har redan träffat läkaren. Får folk verkligen vandra in på akuten hur som helst i helt oviktiga ärenden? Å var det verkligen nödvändigt att köra tillbaka hela vägen från Täby? Jag tänker då inte acceptera någon skuld för förlorad arbetstid över att jag glömde telefonen för det var helt onödigt att komma hit med den.
Men lite snällt och bra var det ju ändå. Nu kan jag checka in på Facebook och få styrkekramar. Också kan jag fördriva tiden medan jag väntar med att berätta för er om när jag duschade imorse. Då sa jag till maken “Det är lite svårt att tvätta sig med en hand”. Helt osympatisk svarade han “Prova att göra det med ingen hand…”.