Igår när jag cyklade hem från jobbet hände det någonting otäckt. Jo för ni förstår att det här cykla-till-jobbet-projektet är inget skrivbordsprojekt. Det händer på riktigt. Jag har faktiskt cyklat till jobbet i veckan.
Helt plötsligt igår åkte det ner någonting i urringningen på mig och jag hann inte se vad det var eller vart det tog vägen. Om det trillade ut på andra sidan eller om det fastnade i BHn.
Jag tycker att det är viktigt att hålla koll på vad jag har i BHn. Framför allt vill man gärna veta om saker som man har i BHn lever eller ej. En liten kotte eller ett barr i BHn är ju ingen fara men någon geting vill man ju inte ha där. Om en geting förirrar sig ner i BHn kan man föreställa sig att den får svårt att hitta ut igen. Och en geting som inte hittar ut ur en BH kan ju orsaka hur mycket otrevligheter som helst.
Jag skriver helt under på det där ordspråket ni vet, det som heter “Hellre en kotte i BHn än en geting”. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen men håller ändå med om andemeningen. Skalbaggar vill man inte heller ha i BHn.
Så när tingesten åkte ner i urringningen på mig började jag ju leta efter den och skaka i kläderna, samtidigt som jag cyklade. Sämsta man kan göra. Man kan lätt ramla om man håller på med sånt. Om det är en geting kan en cykelvurpa vara att föredra men det är ju helt onödigt att ramla över en mini-kotte eller ett barr. Och om man lyckas skaka ur getingen, eller skräpet, så hinner man inte se om man verkligen blev av med den. Eller vad det var.
Så resten av cykelturen sker under osäkerhet. När något trillar ner i urringningen när man cyklar ska man stanna och undersöka BHn under trafiksäkra omständigheter.