På tal om hjälmar förresten. Jag och maken är lite dåliga på överbeskyddande. Om någon kommer på att lagstifta om att barn måste ha säkerhetsbälte i bilen och hjälm när de cyklar tycker jag alltid att det verkar som bra idéer och följer dem. Jag köper dyra grejer för att mitt barn ska vara så skyddat som möjligt. Jag tycker att flytväst på sjön är asviktigt och utlovar akvariefiskar för att att hon ska följa flytvästreglerna.
Men i övrigt har jag upptäckt att vi är lite slappa i jämförelse med andra föräldrar. Hon får klättra lite var stans och åka ner för saker som det egentligen inte är lämpligt att åka på. Hon får egentligen inte hoppa i sängen (för jag gjorde det när jag var liten och ramlade och slog skallen i ett element så att jag fortfarande har ett ärr i pannan) eller soffan (för det gjorde jag när jag var liten och ramlade och hackade fast framtiden i mormor och morfars vardagsrumsbord och nu har jag en sned framtand) men hon gör ändå jämt det och våra tillsägelser är på sin höjd halvhjärtade.
Ibland när vi umgås med andra barnfamiljer så börjar gullefjunet med någon lek eller aktivitet som jag och maken säger “var försiktig” åt och sedan upptäcker att andra föräldrar blir helt förfärade över och förbjuder sina barn att göra. Då måste ju jag och maken också ingripa och visa att vi är ansvarstagande och gå dit och förbjuda. “Så får man absolut inte göra, det är farligt!” och vagga med pekfingret. Å gullefjunet bara “Men jag har ju fått göra så 100 gånger förut?!”. Å vi bara “Men inte idag! Ni får leka något annat” också viskar vi till gullefjunet “Du får göra det en annan dag, bara du slutar nu annars får du aldrig mer göra det…”.
Förra helgen var vi i skogen och promenerade. Makens idé. Vi upptäckte att någon hade byggt en trädkoja två meter upp i ett träd. Typ spikat fast några brädor som en plattform mellan två grenar.
Gullefjunet ville genast klättra upp. “Det klarar hon aldrig” sa jag och maken till varandra. Hon började klättra och jag stod och tittade på. Maken gick iväg och tittade på skogen. Han är sån, han kan gå omkring och titta på en skog och tycka att det är roligt.
Helt plötsligt satt hon där uppe på plankorna innan jag en hunnit registrera att hon faktiskt skulle klara av att ta sig upp. Ojdå liksom! Jag frågade henne hur hon hade tänkt ta sig ner. Det visste hon inte. Jag ropade på maken att nu fick han faktiskt lov att komma tillbaka för att vi hade ett problem.
Maken kom strosande och tittade på barnet och sa “Sitter du där uppe? Du är ju som en katt – kan klättra upp hur högt som helst men kan inte ta dig ner”. Jag bara “Jamen lös problemet – hur ska DU få ner henne därifrån? Det känns lite onödigt att dra hit brandkåren!”.
Det slutade med att vi sa åt henne att backa ner samma väg som hon kom och när hon hade gjort det en bit nådde maken att lyfta ner henne.
Tur att det inte var några andra föräldrar där som kunde anmäla oss till socialen för bristande ansvarstagande. Vi får lov att skärpa oss litegrann.
Ingen hjälm hade hon heller. Varken cykelhjälm, stjärtlappshjälm eller trädklättrarhjälm.