Vi ska på semester nästa vecka. Härligt, härligt. Vi ska flyga med Norwegian. Jävla flygbolag som inte kan hålla sin personal i schack.
Så vi förbereder oss på att måsta ta bilen. Till Piteå. Vårt barn tycker inte om att åka bil. Hon är ungefär lika tålmodig i en bil som jag är i en telefonkö. Det tar minst nio timmar att köra bil till Piteå. Om jag blev tvungen att sitta i en telefonkö i nio timmar skulle jag få ett nervsammanbrott så jag förväntar mig att barnet ska få sitt första psykbryt över att sitta fastspänd i bilen någonstans vid Gävle. Om vi har tur alltså.
Det är alltså praktiskt att makens polare har gav oss en bilmaskin som är till för att barn ska titta på film i bilen tidigare i veckan. Jag har meckat med den ikväll. För som gullefjunet sa “Du måste fixa spelaren mamma för det är bara du som kan sånt”. Det där är ju helt sant men jag tror mest att maken sa det till henne för att slippa undan.
Problemet med maskinen är bara att den är helt omodern. Den har en massa sladdar som man måste räkna ut vad man ska göra med. Inte på det sättet att jag har något emot sladdar. Nej, nej, jag gillar sladdar. Jag har till och med en hel sladdlåda, bara för att det är bra att ha. Men att mötas i hallen när man kommer hem från jobbet med krav om att man omedelbart ska räkna ut var en massa sladdar ska sitta tycker jag är jobbigt. Det finns ju telefoner och plattor i hushållet som är helt sladdlösa.
Jag ser dock fördelar med att köra bil. Det blir lättare att packa. Man kan bara kasta in en massa grejor i bakluckan utan att hålla på och fundera på hur mycket plats de tar och om man egentligen behöver dem.