15000 meter cykel

Jag har ju ny cykel. Jag har haft den några veckor förstås men det har inte blivit något slitage på den ännu. Men idag har jag cyklat Hattrundan bakvägen för första gången i år. Inte baklänges utan medsols alltså. Vitsen med det hållet är att då får man rinna nedför den 3 km långa backen istället för att cykla uppför den.

Först så cyklade och cyklade och cyklade jag. På växel 2-5. När jag hade cyklat allt det var jag på toppen av backen. Då var det bara 14800 meter kvar.

Sen cyklade jag till grusvägen bakom fotbollsplanen och då började det luta uppåt så då växlade jag ner. Också cyklade jag och växlade ner och cyklade och växlade ner tills jag var nere på växel 1-1. Lägre kan man inte komma. Då hade jag 90% av backen kvar. Om ni hade varit med skulle ni ha hunnit med om ni gått bredvid mig.

Till slut såg jag toppen av backen och då tog jag i allt vad jag kunde och då fick jag en halv hjärtattack. Men jag kom upp utan att hoppa av och gå.

Sen cyklade jag. Sen rann jag i 3 km. Sen cyklade jag tills det rann svett och till slut hörde jag havet. Då cyklade jag på en sten och sköt iväg ett stenskott så det small. Om det hade stått en hare i skottets väg skulle den ha dött. Men inte en björn, han skulle bara ha blivit arg.

Där ute på Hattudden bor det en björn sägs det. Så där cyklade jag och tänkte att om björnen kommer nu då är jag rökt. Cykla ifrån den skulle jag aldrig ha orkat. Så jag började spåna på vad jag skulle säga till björnen för att snacka mig ur predikamentet om han skulle dyka upp. Då glömde jag bort hur jobbigt det var att cykla och helt plötsligt var jag framme vid skogsstigen.

På andra sidan skogen cyklade jag med havet på en sidan och skogen på den andra. Plus alldeles för många tätbygda sommarstugor. Om maken hade varit med skulle han ha kommenterat något om cykelvägens skönhet.

Jag noterade att det var väldigt mycket stillastående vatten i dikena och konstaterade att om jag körde av vägen och hamnade i det vattenfyllda diket skulle det vara äckligt.

Efter mycket cyklande cyklade jag förbi badplatsen och då kände jag hopp om att jag skulle överleva. Då kom det ett gupp på vägen som jag inte hann se i tid. Det gjorde ont i the unmentionable.

Sen var jag framme i byn och då cyklade jag hem och så var sagan slut. Allt det här tog 50 minuter. Det är ju inte alls illa med tanke på att jag cyklade 3/4 av vägen med en halv hjärtattack.

Nu har jag så ont i knäna att en knäoperation vore på sin plats och jag lär få stå och äta middag ikväll.

På alla andra bloggar när bloggaren har presterat ett träningspass som detta då kan man i kommentarerna läsa typ 40 glada tillrop om hur fantastiskt duktig bloggaren är. På min blogg då? Ja här kan man väl på sin höjd räkna med några hånande kommentarer från min vänner C och Suzy Q.

Ni ska INTE alls vara rädda för att vara blogg-sterotypa och lämna hyllande kommentarer över min fantastiska prestation och hur DUKTIG jag är nedan. Jag kommer tillbaks om en stund för att läsa dem. Jag ska bara duscha och raka armhålorna först för det sticks.